Israel Persson

Noteringar

Israel Pedersson bodde på "Norrgården " i Kölsjön n:o 2. Gården säges vara grundlagd av fadern Per Andersson redan år 1600. Den låg på strandsluttningen av östra Kölsjön. Israel bebodde gården tillsammans med sin far och ärvde den efter honom. Hans 3 bröder hade tagit upp de övriga 3 Kölsjögårdarna. Enligt 1621 års räkenskaper för Hälsingland skulle gården "häreffter föras uthj jordeboken för 3-öresl. skatt" och räknades vid detta tillfälle för 1/8-dels hemman. Israel var känd som en storjägare, och råkade ofta i delo med rättvisan på grund av sina jakter.
Första gången man påträffar honom i domböckerna var det dock av andra orsaker. Det var 1614 och då kallas han ännu för finnedrengen. En finne från Bjuråkersskogen hade dräpt sin bror och flytt tillbaka till Finland. Israel anklagas för sedlig förseelse med hans kvarblivna hustru. Båda skulle egentligen dömas från livet för detta, men slipper undan med förhöjda böter. Israel 160 daler, vilket var en ansenlig summa på den tiden, hon 80 daler, ehuru hon ej har pengar att betala med.

Mellan 1620 och 1630 regnar det böter över den unge mannen, men nu mest för smärre företeelser. T.ex får han böta 40 mark för att han hela året och längre härbärgerat "en hop med Drefftefinnar som löpa och fara alla skogarna utöfver". Han bötar dessutom sina 20 mark för ett blodsår och 3 mindre sår, som han gett åt en broderhustru. Dessutom får han ofta böta för att han inte inställt sig vid tinget. Det kostar visserligen bara 3 mark åt gången, men många bäckar små....

Ett slagsmål med Oluff Jonsson i Nordanbro kostade honom hela 38 mark, ty han hann ge sin motståndare både " ett gönomslag med knifwen i vänstra armen:20 mark, 1 köttsår: 6 mark, samt 4 minner sår a 4 mark stycket. Han är även i slagsmål med sin husfinne Oluff Månsson, man drar kniv men "Israel fick ut knifwen först" heter det. Länsman Oluf Persson i Hassela hade satt 15 tunnor råg i arrest för Israel, men denne tog rågen tillsammans med sin broder Pål, vilket kostade honom 40 mark. Samma taxa 40 mark, år 1645, för olagligt fällande och svedjande på brodern Erics land. Ett par lösfinnar året därpå kostade honom ånyo 80 mark. Så plockas det tätt, tätt men ändå är detta bara en inledning till vad som komma skulle: Israels jaktfärder i stor stil, då han från de stilla små sjöarna i hälsingeskogen skulle föras långt bort, allt längre och längre.

Israels jaktfärder utåt tycks ha kommit igång mest efter åren 1633/35, som var ett par svåra år med missväxt och översvämningar. Finnarna uppges dessa år som husarme, d.v.s. utblottade och oförmögna att erlägga någon skatt.Troligen såg man sig då nödsakad att ta ut allt för mycket byte ur skogarna, så att det blev rovdrift. Israel drog sig då, med större eller mindre jaktsällskap lång upp i fjälltrakterna och forslade det rika jaktbytet, ofta i många hästlass från socken till socken.

År 1645 fick finntorparna vid Lungsjön i Ramsele, Peder Månsson och Zackarias Larsson böta vardera 40 mark för att de "härbärgerat Israell Pedersson ifrå Hassel socken tillyka medh några andra lösfinnar, som utan låf och i orättan tydh slagit några elsdiur och icke givit Cronones befalningsman eller Länsman tillkänna".

År 1648 fick han inställa sig vid Ångermanlands landsting i Nordingrå (en bra resa från Kölsjön) "Framkallades Israel Pärsson på Hazellskogen j Helsingelandh jämte Påwel Andersson ifrån Mörtsjön i Medelpad (Israels kusin)" och nu upplästes de kllagopunkter som "dem på några år hårt åth aff Allmogen i Ångermanlandz Ådal warit påförda". Israel svarar då på anklagelserna, att han skulle ha slagit älgar, björnar, mårdar, bävrar, och sönderbrutit bäverhusen, med att han varit Stellan Mörnerrs (landshövdingens) "skytt" och haft i sitt sällskap en överste Hans Drakes skytt, "wiliandes wända skulden på honom". Bekände, att han hade sju lass, och att han fört dem till landshövdingen och översten, men hade ej kvittens härpå. Israel dömms likväl att böta 40 mark för varje bäverhus och leverera bävrarna till rätta jordägare. Skall dessutom svara på hemtinget (Ramsele) på böndernas vidare käromål. Om hans framfart hör vi vidare att han två gånger drivit undan ramselebönderna, soom också var ute på älgjakt, samt att han skjutit 4 älgar mitt för deras näsa, och dessa älghudar hade han sedan sålt till jämtarna. Landstingsman Matts Pålsson från Ramsele sade sig ha bott 13 år på sin gård, och att "Hazellfinnen altsålänge häär i Ådalen sitt tilhåll på schougerne hafft". Israel kunde heller inte neka till att han satt Cronones bomärke på träd i skogen, viljandes härmed skrämma bönderna från deras rätt. Dömes för Cronones märkes missbruk till 40 mark, och till 40 mark för varje älghud han tagit av bönderna. Skall dessutom skaffa igen hudarna.Han åtalas även för att ha brutit bäverhus. Skall böta 40 mark för varje bäver och skaffa igen djuren.En ungefärlig beräkning av vad han fått böta bara på detta ting ger 440 mark.

Två år efteråt ställs han åter inför tinget i Ramsele, och denna gång dömes han för följande: för sönderbrytande av tillsammmans 7 bäverhus á 6 riksdaler: 42 riksdaler; vidare 10 riksdaler för 2 älgar, och för 4 älgshudar som han sålt till Jämtland, skall han betala tull, som är 4 riksdaler för varje hud. Ytterligare får han ersätta 32 riksdaler 20 öre för expenser till av och anresande samt 12 Riksdaler till de "tolf owälde Män som i Rätten suttit hafwa". Slutligen skall kyrkoherden ha sitt rätta tionde på allt det som Israel försnillat. Dessa bötesposter utgjorde ju en förmögenhet. Han blir till slut tvungen att sälja sin gård till sönerna. För att rätt förstå vilka oerhörda summor han genom åren betalat i böter, kan man jämföra med att han till sönerna "uplåtit och såldt dem sin Huus och Iord för Pen:r 60 Riksdaler. Han har tillsagt dem att besitta hus och jord "oqwalt" dock med förbehåll att han och hustrun i deras livstid till sitt uppehälle årligen finge så 1/2 tunnland i öppen åker, samt lite äng, och även få fälla 1/2 tunnland "morlandh" allt fritt för utlagor och knektetunga, och skulle efter deras död detta skiftas mellan barnen.

Så blev alltså Israel "husman " och som sådan hittar man honom i längderna tills han någon gång under 1660-talet tycks ha gått till sina fäder.

Källa: Hasselafinnar av Richard Gothe

Personhistoria